Egészségére - så nära var det att det inte blev mer att skriva om.

Jädra tullare som inte begriper sig på sann svensk humor i sin bästa form. "Skål" (på Ungerska) och genast tror de att man är en full fotbollsturist som skall sova bort första 90 minuterna i ytterligare en svensk tradröv VM-kvalmatch för att vakna till på övertid och se Zlatan avgöra.

När sanningen är att vi, sanna atleter, en del av hjärtat i svensk idrottskultur, sveriges framtid, utgörandes två av de kanske tjugo idrottsutövare i detta avlånga land som fortsätter att springa halvmaror trots att de är över fyrtio...
Som fortfarande tror att publiken som skrattar när vi springer förbi, skrattar åt någon annan...

Vi, vi är ju så nära man kan komma att vara helnykterister.

Till skillnad från Prag (2007) hittade vi den här gången en lägenhet med lite schysstare fasad, lite schysstare innehåll och (kanske) i lite schysstare kvarter. Vi hade i alla fall nära till allt som kan bedömas som av vikt i Budapest, dvs. närbutik, metro station och kafé med diverse bakverk.

Det blev flera vändor denna gången till stadsparken, både för besök på Széchenyi badet, men även för att start/mål på halvmaran, hjältarnas torg och stadsparkskaféet befann sig där.

Men vi hann med besök på "den andra" sidan också. Efter ett besök i stadens riktigt genuina vackra saluhall, där vi köpte några kilo inhemskt genuin god,stark korv, gick vi över den vackra, gröna genuina hängbron över den underbart, mäktiga Donau, till det gamla genuina anrika Gellert badet (som vi besökte 2008) - där historien sitter i väggarna så att man riktigt ryser...

För att 10 minuter senare ha glömt allt detta.

Bara för att vi skulle upp till det där krigsmonumentet uppe på berget.
Ni vet, när man njuter i så där 5 minuter och sedan när svetten rinner och man förbannar inte bara idén som sådan, utan även de som varit där förr när de börjar säga... "vi är snart uppe" och njutningen övergår till en fysisk utmaning...

...i att sätta nytt rekord på 500 meter berg, bara för att när man sedan når toppen konstatera att "Ja, det var en staty där", "Nej, serveringen var stängd när vi kom upp" och "Va faan, går det bussar hit upp också?".

Nåja, när vi lugnat ner oss fick vi en öl ändå, och en härlig utsikt till det. Till och med det där huset med grönt tak och en kupol såg inbjudande ut - det var slottet - som dominerar stadsbilden när man sitter nere vid parlamentet - men som inte dominerade där vi satt.

Själva loppet var lite annorlunda den här gången mot förra året. Då var det 35 grader varmt och på startlinjen funderade man mer på hur kroppens organ kan slås ut vid överhettning, uttorkning eller att den kemiska balansen kan bli rubbad så att man kanske känner sig yr, hallucinerar, får för sig att man kan flyga, känner ett rus eller rent av tror att man är Gud ...det är klart att man då inte kan undvika tanken "kan det finnas några negativa sidoeffekter också?". Då handlade det mer om att överleva, och förutom ett par duster med de som langade dricka gav prestationen mer näring till de där funderingarna vi alla har ibland "vad håller man på med?"

I år däremot var det bara 24 grader (utom vid floden där det stekte på i +30 graders tempo mellan kilometer 4 till 9) och vi hade både högre ambitioner och högre förväntningar.

Infriades "nästan" men lyckades inte bryta 2 timmars barriären, vad gäller löpningen alltså...
Likt Prag lyckades vi däremot åter spränga 2-timmarsbarriären i att äta och dricka så att den stackars restaurangägaren fick begäras i konkurs. Buffé samma dag som vikingar springer en halvmara - bah! - då har man inte gjort sin research. Fast de femti kineserna som storknade efter en friterad vårrulle kanske kompenserade - vad vet jag...

Dagen efter spenderades i Széchenyi badet, i alla fall av mig då jag åkte hem på kvällen. Brorsan och Eva fortsatte till Parlamantet och hittade några labyrinter på buda sidan också - ni vet - håligheter där man kan stoppa in huvudet. Men det får ni prata mer med dem om.

Mitt besök på Széchenyi badet skildras i "Tomas brev till löparkollegorna" - en mailinglista där gamla vänner håller kontakten och försöker sporra varandra till stordåd - främst i joggingspåren men primärt för att inte bli soffpotatisar.

Till nästa gång!

(vi syns på Yddingeloppet sista helgen i oktober?)