Vad gör man när man är över 40 bast, sedan länge insett att golfen stannar vid godkänd mid-amateur, och då midnattsloppet inte längre räcker för att motivera sig att ge sig ut och springa?

Ja, det logiska är att man tappar form, går upp ett kilo om året och förpassar idrottsutövandet till soffan på lördagseftermiddagar med en påse chips och en 6-pack öl.

Det ologiska är att man söker nya utmaningar och försöker kombinera nytta med nöje.

Sagt och gjort, lillebror och storebror Dahlin surfade runt (på var sitt håll) och det resulterade i ett möte i Prag den 23 mars. En halvmara med ölstopp vid 12 respektive 17km. Kan det bli bättre kombination av nytta med nöje?

Brorsan kom från Wien, landade i Prag och fortsatte till Helsingfors. Själv kom jag från Lund, landade i Prag och fortsatte till Lausanne. Very important international business men.

Faktum är att två dagars uppladdning i Prag med nödvändiga 5 öl/dag nedsköljt med en Becher (eller två) och en klassisk Gulasch med Knödl och lite annat jox inte nämnvärt försämrade prestationen.

Nu kan det bero på många saker. Till exempel att hjärtat tog ett litet skutt när taxin släppte av oss vid lägenheten vi hyrt. Vi trodde vi hamnat fel om man säger så. Därmed blev utgångspunkten bäst beskriven som ödmjuk inställning och resten kunde bara bli bättre. Nu var det ingen fara, boendet var bra.

Men vi hade nog förväntat oss att loppet skulle bli tuffare än normalt med den något vidlyftiga uppladdningen. Själva anmälan till loppet hade redan gett oss nyttan. Träningen inför blev liksom målet – inte loppet i sig.

Och vem åker fyra dagar till Prag och käkar gröt och knaprar grönsaker?

Vi har nu sprungit 5 halvmaror, så viss rutin har vi (på hur det känns), och vi var överens, det var ingen extrem feeling efter 15km, det var ganska traditionell trötthet som märktes. Nu skuffar vi runt på strax över 2 tim så kanske har vi lite större marginaler att spela på än gemene man. Klena Kenyaner som ser ut som sparrisar, men springer fort, hade antagligen inte pallat samma uppladdning som vi vikingar.

Däremot var det inte fel att befinna sig i Prag efter loppet.

Alla som tagit sig runt en halvmara vet ju att där finns ett visst sug efter energi, inte minst någon timme efter loppet.
Vi knallade runt ett tag tills brorsan behövde gå på toaletten. Fråga mig inte hur vi hittade den här "toaletten", men när vi öppnade dörren visade det sig att U Brejsku inte betydde toalett, det var i stället en riktigt trevlig restaurang – kanon!

Man beställde biffarna per vikt och vi lyckades utan problem få i oss var sin 500-grammare med potatis, diverse såser, ett par stadiga öl och en Becher (eller två), någon efterrätt och en likör - som vi knappt fick beställa. Eftersom den tydligen vanligtvis dricks av de lokala glädjeflickorna.

Fråga inte heller vad det kostade, för det vet jag inte, men jag kan ju säga så mycket som att det fortfarande är överkomliga priser i Prag
(maten alltså - inte glädje....).

Kvällen avslutades med en cigarr på Vaclavplatsen.
Inga demonstrationer den här gången, vilket vi annars fått förvarning om tidigare då ett antal huliganer drog genom centrum. Men de skulle bara titta på fotboll (suckiyaki...).

En 4-dagars tripp som kan rekommenderas till alla som är av samma skrot och korn som vi.